Coyote vs Acme, Animals och På Heder och Samvete

Edward: Bo hö i sö, kä kä. Nu kör vi. Välkomna till den här veckans Bio min bio. Jag heter Edward. Anders: Jag heter Anders. Du, ska de börja med Eurovision i Asien? Edward: Ja, de håller på. Jo, de håller på för fullt. Olika, olika länder håller på och väljer låtar. Det låter verkligen sådär än så länge. Anders: Ja, okej. Men Anders: K-pop Demon Hunters, nu kom vi på den. Edward: Åh gud. Anders: Så många som satt och skrek hemma. Edward: Stackars lyssnare. Anders: Men de tyckte också att det var roligt att vi verkligen inte kom på det. Edward: Det är också bra att ni får höra att det är på riktigt på nåt vis. Vi sitter liksom inte och smygg googlar, utan när vi kan namn och titlar väldigt fort, ja då är det imponerande. Men det är också lika genant då när man alltså inte kan dem. Anders: Netflix största succé genom tiderna. Om det blir Eurovision i Asien så kan du tjäna på att lära dig kinesiska tänker jag. Edward: Det hade varit strålande. Jag tror Christer Björkman bor väl i Bangkok just nu för att förbereda det här. Men, men ingen kanal i Sverige ska sända det. Alltså jag vet inte vad det är för någonting. Anders: Jag förstår. Edward: Jag förstår det. Men jag har i alla fall kommit hem från Peking. Anders: Nu ser jag din bokhylla i bakgrunden och inte det här draperiet. Edward: Sterila hotellet. Anders: Men du har ju skickat några fantastiska bilder på Instagram. Edward: Ja, det har varit. Anders: Där du satt vid någon flod i det gamla Peking. Edward: Ja, Old Beijing, det området vid en flod där. Åh, vad vackert det var. Jag skulle köpa en liten juice, det står det, mixed fruit juice. Eh, och ingen, ingenting kostar ju någonting, så att det går ju inte att veta vad man kommer att få riktigt. Jag vill bara ha en juice. Hon tittar på mig som att jag beställer någonting konstigt. Och jag bara, nej men jag vill bara ha en juice, det här är väl inget märkligt. Och sen börjar hon tillverka den här juicen och sen räcker hon över den till mig och då förstår jag varför hon tittade på mig. Då har jag alltså beställt en hink med juice tydligen. Så hon räcker liksom över en hink. Som att hon liksom, som att hon har mjölkat en ko på juice. Anders: Va fan? Jaha, vad var det för ställe? Det var ett jävla konstigt ställe då. Edward: Nej, men det var, det var en, liksom ett stånd. Alltså, det var liksom öppet, ett hål i väggen typ. Anders: Jaha, okej, jag fattar. Edward: Så jag får ett hink. Anders: En hink med juice. Edward: Och då tänker jag, ska jag liksom, vad ska jag göra med den här hinken? Men sen får jag också ett sugrör och det fanns ett hål upp i hinken. Så att jag gick sen runt då med en hink som det stack upp ett sugrör ur som jag liksom själv då sakta gick och drack. Anders: Supersize me. Edward: Jag gick upp 14 kilo på den här juicen. Men sen satte jag mig vid floden, jag läste en pjäs, jag köpte lite konstiga kinesisk tugg, tuggmat, vad heter det? Plockmat. Anders: Snacks. Edward: Snacks och drack min hink med juice. Det var väldigt mysigt. Det som varit speciellt är ju att jag, mina föräldrar åkte dit med en sådan liksom arrangerad grupptur med massa andra svenskar. Och jag kände jag, jag är ledig just nu. Jag vill gärna, vilken fin möjlighet att möta sina föräldrar i ett annat land. Och inte minst när ens föräldrar är, eh, äldre än vad jag är. Så jag vet inte hur ni gör med era föräldrar. Mina föräldrar är äldre. Riktig klassiker. Nej, men de är äldre och jag vet inte hur länge de kommer att hålla på att åka såhär långa resor. Och jag, jag vill absolut inte missa möjligheten att möta upp dem i Kina och få några fina dagar ihop där. Så att jag åkte på en egen resa och mötte upp dem. Men det jag möter upp då är ju fyrtio människor från olika delar av Sverige som är på en grupptur.

both

Edward: Ja, det hade varit bra om jag fejkade eller hur? Det hade varit klokt. Tyvärr. Anders: Landsbygd. Edward: Och jag sa, ja vi säger så. Och jag sa: "Ja visst, hallå där." Och de tittar på mig i, i någon Muren eller vad det kallas för någonting och de tycker du, åh vad bra du är i Muren. Tack så mycket. Och så kommer hennes man fram och då säger han till mig, det första han säger till mig är: "Ja, vad, vad roligt att se dig i verkligheten, men den där syns inte på tv" och pekar på min mage. Edward: Och, och, Edward: va, det är så djupt oförskämt så klart att, att någon du träffar första gången och går fram och kallar honom för tjock, det första du gör. Och, och det man vill då svara är: "Jaha, ja du ser ut som ett jävla vinterdäck i ansiktet" vill man liksom säga. Vad fan ska jag säga? Men man är så artig va, så jag svarar: "Ja, ja, nej, nej. Ja, jag, jag har lite mage förstår du. Sån är jag." Och så står hon och skrattar och tillintet, tillintetgör sig.

both

Anders: Sen var det typ en väktare på nåt, på nåt köpcentrum som från längst bort i den lilla armen jag befann mig i med då Espresso House, Bauhaus och nåt annat house. Så stod han längst bort och då hör jag bara, "Hallå Tiffany!"

Anders

Edward: Otroligt roligt. Och här kommer den på holländska. Kanske min favorit. Edward: Varför är det roligast för? Hej, det låter inte. Det låter som-- Holländska låter som att någon som försöker prata tyska men som inte kan riktigt. Det finns något väldigt roligt med holländska. Oj, vad roligt. Ja, det var helt mag... Och sen till slut så lyckas jag också hitta en på svenska. Men jag vet inte om den verkligen har dubbats till svenska eller om det här är något som gjort med AI. Men det här hittar jag på nätet. Men det kanske är att någon har gjort det på AI, men det var ändå roligt. Såhär låter det på svenska.

Edward

Anders: Jag menar du och jag plockar ju Avery Jones och du vet. Och vi plockar ju Peter Lorre som har varit med i jättemånga cartoon. Som varit en liksom en cameo i jättemånga tecknade filmer. Men vi plockar ju långt ifrån alla. Så är man en riktig sådan Warner Brothers cartoon nörd så måste man se denna film. För det är så många roliga passningar till St. Luniz, det där mentalsjukhuset som Daffy sitter på. Men okej, om vi då ska prata lite grann om vad vi tyckte, betyger om den här filmen. Om du börjar då. Edward: Nej men det är okej. Alltså det är okej. Jag, jag, som sagt var, Edward: sån här tydliga konceptidé när det är action eller thriller är det oftast lättare att hålla i gång det i nittio minuter som en Speed eller en Taken. När det är komedi så är det svårt tycker jag, men samtidigt, alltså det är svårt att hålla det, hålla mitt intresse hela vägen. Men den kastar in så pass mycket charmiga grejer och, och, och filmen i sig är så ointresserad av att vara viktig. Den vill inte vara viktig. Vilket jag känner mig nästan elak när jag konstaterar att det här inte är en speciellt viktig film. För de vill ju inte det heller. Så att underhållning för stunden, jo då, det får en trea för mig. För jag tycker att den är mysig och hade jag haft unga människor hemma hos mig så hade jag gärna kollat på den med dem. Så att jo då, en trea från mig till Coyote vs ACME bör ses. Anders: Bör absolut ses. Jag är nog lite mer positiv till denna filmen. Edward: Kul! Anders: Jag hade väldigt kul. Jag var på rätt humör. Jag grät på slutet. Det var för att det finns en scen under rättegången där de får in ett vittne som gjorde att jag teared up. För det, där gick film. Jag hade tänkt ge den en fyra, men den får faktiskt 4,5 av mig. Edward: Oj, oj, oj! Anders: Tack vare den lilla grejen på slutet som helt plötsligt öppnar upp hela filmen tycker jag på ett filosofiskt plan. Det fanns någonting, jag vet inte, jag bara gick liksom, jag gick loss på den scenen och kände yes. Edward: Vad roligt! Anders: Det var underbart. Så att Coyote vs ACME, alla animationsnördar och en rolig komedi och framför allt om ni har barn eller ja, bara gillar sånt här. Brad Bird, filmen vi ser fram emot, noirfilmen Reagan som kommer senare. Han sa just att hans devis har ju alltid varit att göra Tecknat för vuxna men som också barn gillar, liksom och vice versa. Så att det, i hans anda så tycker jag även att denna filmen funkar både för barn och vuxna. Edward: Fan vad fint. Så fyra komma fem från dig. Men vi båda två ger ju, och här kommer en mening Alfred skulle säga, vi ger ju femmor till Ketchup Entertainment som fick den här filmen utgiven. Anders: Mycket bra gjort. På bio just nu Coyote vs Acme.

both

Edward: Fan vad fint. Så fyra komma fem från dig. Men vi båda två ger ju, och här kommer en mening Alfred skulle säga, vi ger ju femmor till Ketchup Entertainment som fick den här filmen utgiven. Anders: Mycket bra gjort. På bio just nu Coyote vs Acme.

both

Edward: Nej, jag håller helt med. Men som sagt var, som jag sa, det är en easy watch och det kan vara okej att kolla på en sådan film som tycker lite olika om slutet. Så att titta på det med era spouses. Men vad ger du det på för betyg, Anders Jansson? Anders: Jag tycker, jag gillar ju filmens utspelelse i Los Angeles som någon konstig anledning. Det är bara för att vi har varit där så jävla mycket, jag och Katja och barnen och Katjas syster bor där. Så att jag känner ju till de här. Du har ju varit där många gånger också. Man känner ju till de här områdena. Man känner sig nästan lite hemma när man åker upp på de här gatorna och Bird Street och Hollywood, norr om Hollywood Boulevard och sådär. Så att jag gillar ju sådana här filmer, men jag kan nog inte ge mer än tre. Jag tycker det var liksom en absolut en film som alla är nöjda med, men man kommer inte minnas den om ett halvår. Edward: Nej, nej. Jag är precis som förut lite mindre imponerad än vad du är. Så jag kommer inte ens upp i en trea. Jag tycker inte att den är värd en trea. Däremot tycker jag att ni kan titta på den. Men det här för mig är en två komma fem i den här genren. Så två komma fem från mig till Animals och den ligger på Netflix.

both

Edward: Precis, en expertläkare som blir kallad som vittne. Men filmen rör sig fram på ett så jävla tillfredsställande sätt. Och sen då bara intressant så ni vet, det här det är ju slutet vi ska prata om naturligtvis. Det är ju en av världens mest berömda filmslut och inte minst rättegångsdramenas rättegångsdrameslut. Och här är väl, här gör man en stor förändring från pjäsen. Här jobbar inte, eller Aaron Sorkin jobbar själv, men han får hjälp från den briljanta William Goldman som skrev till exempel Marathonmannen, Andra presidentens män. Han skrev Lida som film. Till och med Butch Cassidy and the Sundance Kid, som är Aaron Sorkins absoluta favoritfilm. Det var William Goldman. Det sjuka är att William Goldman får tag på manuset till pjäsen, läser den och ringer till Aaron Sorkin och säger fy fan vilken pjäs du har skrivit. Aaron Sorkin börjar gråta för han står i sin lägenhet. Den har inte haft premiär pjäsen ens och liksom hans största idol ringer honom. Och då gick de och tog en lunch och sen så blev Aaron Sorkin, han fick William Goldman som en mentor. Så William Goldman tog honom under sina vingar och i alla år så skickade Aaron Sorkin sina manus till William Goldman först för att få hjälp. Och han var rådgivare här också. Den största man gör, den största förändringen från pjäsen är att man, man plockar bort en manipulerad loggbok som fungerade i pjäsen som ett avgörande bevis. Istället så får man i filmen det här slutet där då Tom Cruise karaktär Cathy istället måste få över sig Jessup att avslöja sanningen själv, vilket är ett, ett, ett briljant dramaturgiskt beslut. Istället för att hitta något slags dokument så måste nu huvudpersonen vinna genom att förstå sin motståndares psykologi. Och den här slutscenen är, fy fan vad den är tillfredsställande. Det är liksom för Rob Reiner regisserar den som att det liksom är en actionscen. Det liksom startar försiktigt, bygger, bygger, Cathy osäker, upprepar sig svettig, Jessup blir mer och mer irriterad och sen förändras sakta maktbalansen. Satan vad snyggt det är. Och sen kommer den jävla repliken. You can't handle the truth. You want me on that wall. You need me on that wall. Anders: Nej, den är ett underbart quote liksom. Man har hört det så mycket. Eh och man undrar vilken f-- ja, det var ju A Few Good Men. Eller var det det?

both