Djävulen Bär Prada 2, No Other Choice och Kiss Kiss Bang Bang

Anders: Välkomna till veckans bio, min bio, där Anders just nu har uppspelat för att jag är i Österrike. Så han får köra sin fastländer tyska. Edward: En tysk. Det är så i alla krigsfilmer. Det är just att man byter ut W mot enkel V. Ja. Vi vann the war. Edward: Men du, du befinner dig i Wien. Anders: Ja, jag är i Österrikes vackra Wien och då gör mig redig för Eurovision Song Contest som drar i gång nästa vecka. Jag då är kommentator för femtonde gången. Edward: Oj jädrar, vad kul. Anders: Innan mig så hade Ulf Elfving rekordet med åtta gånger. Och jag är på femton. Alltså, det är liksom på riktigt, verkligen. Jag är så lyckligt lottad.

both

Anders: Men det konstigaste var, och det här har jag aldrig sett i mitt liv i någon salong, teater, bio eller liknande, att hela salongen sluttar. Här sluttar det tvärtom. Det sluttade bakåt. Så det är som att vi sitter liksom mitt i liksom flygande mattan och turen på Gröna Lund, men liksom i en whooop. Edward: Som att ha tv i taket som man hade på sjuttiotalet. Anders: Det är som att vi satt i en raket som snart skulle avfyras upp i rymden. Edward: Men då måste ni också ha varit lite bakåtlutat på något sätt. Anders: Ja, det är det med att det var som en raket. Att mitt i filmen skulle vi höra three, two, one, woof och så skickades vi upp i rymden bara.

both

Edward: Jag har varit i Tjeckien har jag nog varit på en bio tror jag. I Prag. Och det var nog dubbat. Jag har ingen som helst aning om vad vi såg där. Det var någon nittiotals actionfilm. Alltså typ någon Steven Seagal-film. Anders: Men det var dubbat sa du? Edward: Jag tror det. Anders: Så du satt igenom en dubbad film? Men hur är din tjeckiska? Edward: Ja, inte vad den har varit. Anders: När längtan efter att se Steven Seagal är så stark att man kan sitta igenom två timmar tjeckiska.

both

Edward: Då ser vi September Issue tillsammans med vår son. Eftersom han gillar mode, han sitter längst fram vid tv:n och tittar på September Issue. Som då handlar om septembernumret i Vogue som är det viktigaste inför hösten. Då tror du inte då att Anna Wintour träffar New Yorks absolut coolaste designer och han har solglasögonen upp och ner. Och det var sista gången vår son lyssnade på oss överhuvudtaget. Anders: Och alltså också ni tittade på er son med en helt ny liksom respekt. Edward: Exakt, exakt. Att han jobbar med Anna Wintour.

Edward

Anders: Så vad ska jag ge den här filmen? Jag sitter ganska länge under filmen och tänker att det här är en trea. Det är en härlig trea och det är inget fel med en trea. För första filmen är en stark fyra. Men sen kommer sista delen av filmen. Jag gråter, jag går ut lycklig och känner nej det här är absolut 3,5. Det är till och med en stark 3,5 från mig till Djävulen bär Prada 2. Edward: Och jag var nog sådär också lite sådär 3,5 kanske en fyra om ni får till det här liksom. Men den dras ner lite för min del av de här svaga skådisarna och lite biroller och så. Så att jag landar ändå på en 3,5 för Devil Wears Prada 2. Anders: Vad roligt. Jag bara avrundar mig och bara ger. När ni ser filmen Stanley Tuccis sista scen med Anne Hathaway. Titta hur han gör den. Fy fan vilken bra skådespelare han är.

both

Anders: Hon tar vilken replik som helst och gör guld av det. Jag skrattar så här bara åt någon replik där hon kommer in i Anne Hathaways kontor här nu i film nummer två och Anne Hathaway ska säga: 'Vill du sitta?' Äh men hon säger bara: 'Do you wanna' och pekar på en stol. Och Meryl Streep säger med ett avsmak som att någon har erbjudit henne kattmat, du vet, säger hon: 'No, I don't wanna sit.' Och den pausen innan sit och det är, det är ju inte som att i manuset så står det I don't wanna paus sit. Men då har ändå Meryl Streep valt att säga meningen på ett sätt som ingen någonsin i historien har sagt den här meningen. Och jag skrattade i två minuter. Edward: Ditt kontor är så litet och den här stolen är så. Det här mötet är inte så viktigt så att jag vill sätta mig. Anders: Det är för ovärdigt.

Anders

Anders: Det där jättekonstiga oändliga slutet. Edward: Ja men det är så många bitar som man... Ska vi inte stryka det här? Ska vi inte fokusera på detta och kanske ska vi inte bara ha ett äppelträd och att han ska döda tre personer? Ska vi inte nöja oss med det? Anders: Nej, jag säger att det här för mig är inte tre, det inte är det två. Det här var som man säger inte min kopp te. Fast det borde ha varit min kopp te. Så att jag skulle önska att regissören går tillbaka till sin Handmaiden-form. Det här blir två komma fem från mig till No Other Choice. Edward: Och jag tycker då kanske att den är lite bättre. Jag tycker att jag måste hylla det fantasifulla kamera- och regiarbetet och skådespelarna som faktiskt är väldigt bra och roliga. När de inte försöker vara roliga så är de roliga. Så att jag ger No Other Choice tre av fem.

both

Anders: Parentes. Vet du att det här the danger is my middle name. Den underbara svenska skådespelaren Erik Eriksson från Göteborg. Han har ju bytt namn och heter nu Erik Danger Eriksson. Så om du läser på engelska står det Erik Danger Eriksson. Så att Danger är bokstavligen hans middle name. Edward: Underbart. Låter som en svensk skådis i Hollywood 50-talet. Anders: Erik Danger Eriksson. Edward: Vi hyr honom.

both