Yrrol! Med gäst Peter Dalle – del 1

Edward: Hej kära lyssnare, välkomna till veckans Bio, min bio. Jag heter Edward. Anders: Jag heter Anders och vi, vi sitter i en fantastisk lägenhet. Edward: Ja, vi sitter i en vindsvåning vid, i Vasastan i Stockholm. Anders: Som jag blir väldigt avundsjuk på den här lägenheten. Det här känns som att komma in liksom lite i en Woody Allen-feeling. Edward: Men du bor väl inte i en koja i Lund? Edward: Vi ska inte hålla er på halster vem vi sitter med, men jag kommer vilja börja i den här änden. För den tjugoåttonde oktober 1994 så hände någonting stort i Sverige. Inte politiskt, inte kungligt, men kulturellt, fullständigt obegripligt och samtidigt extremt välkommet. En svensk komedi hade premiär som inte egentligen handlade om någonting och ändå skulle den komma att bli en av de mest citerade, älskade och ljuvliga svenska filmerna. Nästan en halv miljon svenskar gick och såg den på bio. Så i dag så ska vi prata med mannen och hjärnan bakom filmen. För jag skrev såhär: 'Det krävs en briljant person för att få någonting att se så fullkomligt genomtänkt dumt ut'. Välkommen den fantastiska Peter Dalle.

both

Anders: Åh, kommer du vara salla? Fräscht. Hur fräscht? Supermysigt. Hur har det gått för dig? Nu ska du få höra. Alltså du kommer inte tro det. Alltså sånt här händer inte. Alltså kommer du ihåg de här skorna som jag såg med Sara förra gången? De krämfärgade med spännet? Precis, de krämfärgade med spännet. På Another Stories. Ja precis, på Another Stories. Men de fanns ju bara i storlek trettiosex. Vänta, ska du få höra. Alltså du kommer inte tro det. Alltså jag dör. Jag gick in där i dag igen. För att ge det en sista chans liksom. Precis, så jag går in. På Another Stories. Precis, på Another Stories. Så går jag fram till expediten. Johanna, hon med den snäsan. Jag vet precis, hon är gullig. Supergullig. Superdupergullig. Alltså frågar jag om hon inte bara kan ta en titt på lagret. För att ge det en sista chans liksom. Ja, så hon kastar ner på lagret och kommer tillbaka med... Tada! Trettioåttor. Trettioåttor. Men sånt här händer ju inte. Alltså jag dör.

Anders

Anders: Jag tycker du verkar lite däven i dag du. Borde kanske slå en liten lov förbi doktor Dengrot så att han får ta en titt på dig. Ja alltså inte loven, utan, utan Dengrot. Eh, du kan hälsa från mig, jag känner honom mycket väl. Underbar människa. Pass på, nya bollar. Anders: Fan vad du är på mig hela tiden, jag är sjuk! Förlåt. Jag har ett eget liv. Varför kan inte du lämna mig i fred? Du ville att vi skulle åka till Alperna, vi bestämde det. Du ville det ja, och jag sa ja. Ja. Ja. Edward: Kunde du inte ha sagt det innan jag tog ledigt och beställde biljetterna? Anders: Jag var inte klar över det då. Jag är ingen maskin, jag är kvinna.

Anders

Edward: Det var en restaurang? Det här kände inte jag till. Peter Dalle: Jo, det var en dansrestaurang just för alltså frånskilda eller folk som hade blivit lite över. Och så gick man och dansade på Lorry i Sundbyberg och hoppades på-- Ja, träffa, ja. Och då såg, hade jag sett en dokumentär som var så fantastisk. Det var en kvinna som gick och dansade varje fredag och som var ensamstående och hoppades att hitta en man. Och innan hon gick i väg och, och sådär så gick hon och handlade bacon, ägg, juice och så ifall hon skulle få med sig en man hem. Och sen gjorde hon sig fin och så gick hon till Lorry och så blev hon inte uppbjuden. Eller det blev ingenting. Hon fick inte med sig någon hem. Då fick hon ju sitta och äta upp sitt misslyckande rent fysiskt i veckan tills nästa fredag, tänkte jag. Anders: Och expediten i butiken, du vet. Nu är det dags igen. Jag håller tummarna. Edward: Heja dig, heja dig Ulla.

both

Edward: Och lite på det ämnet. Yrrol, förlåt ska jag bara säga. Yrrol hette Yrrol därför att då sa tv: 'Nej, det är vi som äger namnet Lorry.' Och då blev jag förbannad. Då vänder vi bara på det. Anders: Fantastiskt!

Edward

Edward: Drömkåken var ju en supersuccé. Anders: Ja, den var ju väldigt utskälld. Edward: Dagens Nyheter skrev ju att vi var de mest-- alla som var med i Drömkåken var Sveriges mest obegåvade människor. Anders: Åh vad underbart. Edward: Hade du frågat samma person som skrev det i dag så hade hen nog påstått att Drömkåken, jag älskar Drömkåken. Det är så det oftast är. Det var Nils Petter Sundgren och han sprang ju efter mig sen på alla kalas och bad om ursäkt. Om de bara visste hur ledsen man blir när man läser en sån där sak. Jag är fortfarande ledsen över det. För det är sant, du kan inte göra så mot en debutant. Edward: Jag tänker ofta på Gösta Ekman och Jönssonligan där, som varenda Jönssonligan blev utskälld. Att han lämnade Jönssonligan, det är mycket med det. Det var för jobbigt tyckte han att varje gång få skit därifrån. För att jag var så ledsen efter en grej jag regisserade på Dramaten. Då ringde Ingmar Bergman mig och sa: 'Du ska inte vara ledsen för det. Du har ju för fan publiken. Det är ju den som är det viktiga.' Men jag kunde inte känna det riktigt. Anders: Fan vilket gött jobb det hade varit. Edward: Ja, alltså respekten- Anders: Jag går och sover på Dramaten sen så skriver jag.

both