Nurnberg, Knives Out och Brazil

Edward: Älskade lyssnare, välkomna till veckans Bio, min bio. Jag heter Edward af Sillén och framför mig tindrar ett ljuvligt ansikte som tillhör Anders Jansson. Anders: Jag tindrar med mina utslag i pannan som jag får av mastixet på Trassel. Edward: Jo, men det flammande gör att det blir ännu mer som ett ljus framför mig. Det är vitt och rött. Anders: Som en liten lampa i mörkret. Som Rudolf med röda pannan. Edward: Ja, Rudolf med lite utslag. [...om Trassel-säsongen, drag bingo och Rob Reiners bortgång...]

both

Edward: Ja, men du har ju en känd drag queen. Jag tänkte alltid att om jag skulle bli drag queen så vill jag vara den upplysta drugan och heta Vikipecia. Det har jag gått och fnissat åt. Men jag har inte fått använda den nu. Anders: Och då kan du ha alla dina fans som pediaofilerna. Det kan vara dem. Edward: Det låter ju som en sexuell avart. Anders: Ja, men så är det bara.

both

Edward: Nej, nej, men jag måste bara säga det. Det är en otrolig historia som vi hörde genom en vän som sålde. De hade en stor lägenhet vid, inne i stan. [...] Och till slut kommer han fram och tittar ner och ser ett rum de inte visste att de hade. Ett trångt litet rum mellan andra rum tittar han ner i och där nere står vad som ser ut att vara en bomb, en gammal bomb med sladdar och som går ur den. Anders: What the hell? Edward: [...] Det här är inte en bomb. Vi kan berätta för er vad det här är för det här är liksom offentliga uppgifter numera. Det här är en gammal avlyssningsapparat från regeringen. Anders: Nej. Edward: Som har glömts kvar här och glömts bort [...] Det visar sig att det här var den lägenheten som Hermann Göring bodde i när han var i Sverige.

Edward

Edward: Vi hade också en ursinnig Bengt Olsson och Åsa Linderborg bredvid oss. [...] Innan filmen började så satt vi och skämtade ganska mycket. Sådär som jag och Ola då gärna gör [...] Och vi liksom vi, vi bara skämtade av oss innan den här allvarliga filmen skulle börja och Bengt Olsson blev så jävla arg på oss va. Anders: Oj då. Edward: Ja, jag tror att precis skulle filmen börja och jag drog ett sista The Long Walk-skämt och då fick han nog. Sen satt han och kokade bredvid oss. Anders: Jaja, då blev hans upplevelse färgad av det. Edward: Ja, han hade inte en kul kväll.

Edward

Edward: Och där ser vi också varför filmen är gjord nu. Eh för, för speglingen. Ja parallellerna och speglingen till vår värld just nu är väldigt tydlig. Eh nej jag vi ska ge betyg. Ge du betyg först då. Anders: Eh Nürnberg får tre komma fem av mig. Edward: Roligt att vi har tyckt olika. Det tycker jag. Sånt här gillar jag alltid jag. Eh jag var ju, jag var där med Ola Forssmed. Vi såg den ihop. Vi ville liksom nästan ge den en femma båda två för vi var så otroligt medryckta av detta. Men betyget drogs ner lite också. [...] Eh, och det ser jag fram emot. Men just nu så skickar vi då våra filmälskartankar till familjen Reiner [...] det dras ner till, för mig är det här en fyra komma fem. Jag tyckte det här var en, en perfekt, nästan då, perfekt filmupplevelse. Just när man gör historielektioner såhär skamlöst underhållande och lärorika. Nürnberg finns eh fortfarande på bio.

both

Edward: Jag hade också ganska trevligt. Det är väl precis det jag hade. Ganska trevligt. Så jag, jag kan rekommendera den. För mig så, så kommer jag ge det här en, eh, en artig tre komma fem. För jag tycker att den är bättre än tvåan och den är väl i princip lika bra som ettan. Det är bara att jag lite, lite har. Jag tycker liksom, jag tycker nyhetens behag lite är över. Anders: Ja men det är ju någon slags... Nej, men jag gillar denna. Jag ger den faktiskt fyra av fem för att jag hade så pass kul. Eh, sen vet jag inte med Rian Johnson. Jag tycker Brick är en femma, men det är ingen av hans andra filmer riktigt som når upp till en femma tycker jag. Även om Looper är där och nosar lite grann. Eh, men Knives Out absolut en fyra också. Eh, men så att Wake up dead man får fyra av fem av mig. Edward: Härligt, den finns på Netflix.

both

Anders: När min bror och jag såg invigningen av OS i Los Angeles, eh, tror jag det var 1980 har jag för mig att det var, eller 84. Men då sitter vi och tittar på invigningen och då kommer alla nationerna in på arenan till olika musikverk. Och då kommer Chile och då spelar de Liberty Bell. Så då kommer alltså Chile in till Monty Python-låten och min bror och jag skrattar så mycket så vi håller på att dö. Vi bara väntar att när de går i mål på hundra meter, det kommer en jättefot och trampar ihjäl alla chilesmedlemmar. Edward: Nej, nej, nej, nej. Anders: Fruktansvärt roligt minne. Det går liksom inte att ta den marschen på allvar längre.

Anders