A Real Pain, BabyGirl, Flow och Terminator 2

Edward: Det här är en av mina mest komplicerade filmer. Jag vet inte fan vad jag ska säga alltså. Jag håller på och flyttstädar i lägenheten och då hittar man så underbara grejer. Jag hittade en grej som jag ville visa upp till dig. Det är en bok som heter Mina biofilmer. Anders: Okej, nu håller Edward upp och bok är mycket sagt tycker jag. Det här är ju liksom ett- Edward: Ett rosa kollegieblock. Anders: Ett skolhäfte. Edward: Och då har jag kopierat in på varje sida då en biobiljett. Jag har klistrat in. Jag har skrivit vem jag gick med. Och sen då har jag skrivit en liten recension. Det här skrev jag 1997 i april. Jag är alltså fjorton år gammal. Och jag har gått och sett vad som jag tror man anser vara en parentes i filmhistorien, Dante's Peak. Anders: Oj! En, vad kan man kalla den? En vulkanfilm. Edward: Harry är geolog och han är säker på att den gamla vulkanen Dante's Peak kommer att få ett utbrott. Ingen tror honom, vilket är himla synd. Och mitt i allt blir han kär i stadens borgmästare. När vulkanen får utbrott måste de fly med två barn och en hund. De kunde skippat hunden. Men nu kommer vad jag tycker då. Underbar film, nervpirrande, spännande, läskig, rolig och romantisk. Helt perfekt och plus i kanten eftersom jag älskar vulkaner och Pierce Brosnan. Anders: Fy fan, det här är helt underbart. Det är den tonen vi ska ha i Bio med bio tycker jag. Edward: Är det så? Den får fyra komma fem av fem. Anders: Oj, oj jävlar. Körde du redan med komma fem på den tiden?

both

Edward: Kommer du ihåg för några år sedan när Krister Henriksson gick upp och delade ut det sista priset? Han går in på scenen, går ner för en liten trappa som är på scenen och den här trappan får dem att tänka på en sak. Så han inför hela publiken drar ett skämt. Socialarbetaren till den prostituerade. Anders: Nej. Edward: Vad är det jobbigaste med ditt arbete? Och den prostituerade svarar: Ja, det är inte själva utförandet, det är trapporna. Och det är så tyst på Guldhagen va. Det är så tyst därinne. Det är som att gå in på Nobelfesten och dra den om horan och påven. Anders: Förstår jag det säkert. Jag är övertygad om att akademikerna hade skrattat jättemycket. Edward: Kungen hade ju varit överlycklig.

both

Edward: Och nu då står han mot Adrian Brody i Brutalisten. Och jag menar att Adrian redan har en Oscar för en liknande film på samma tema. Anders: Som också slutar på -ist. Edward: Det också.

both

Edward: Ja, ska vi recensera den då? Anders: Ja, det tycker jag. A Real Pain får fyra komma fem av mig. Edward: Gud vad roligt. Jag känner samma. Jag blev berörd och jag gick i flera dagar efteråt och tänkte på det här med real pain och vad det betyder. Och hur det, det här är ju en film som handlar om oss allihopa. Just hur vi vår egen smärta som vi går med vår egen ångest. Om man jämför den med de stora smärtorna i världshistorien så är den ju ingenting i jämförelse och därför går det inte att jämföra. Därför att den smärta som vi känner är ändå en riktig smärta för det är den smärta som går att ta på på något vis. Det här har jag tänkt jättemycket på. Jag blev väldigt berörd av det. Jag ger också fyra komma fem av fem. Gå och se A Real Pain.

both

Anders: Ja, precis. Vi såg denna på bio, ehm, så klart. Jag och min son Leo då som hänger med på allt vad jag gör. Edward: Jaha. Lite knepig film att se med sin pappa. Anders: Yes, men till detta då ska tilläggas att min fru följde också med. Så Leo visste inte vem han skulle sitta bredvid för att det skulle bli minst jobbigt. Edward: Leo borde veta bättre. Vad trodde du att ni skulle gå och se? Vad trodde han det här var? Anders: Jag tycker det är ohyggligt roligt och jag älskar ju hans: Ja, vad är det här för film? Ja, men pappa bjuder den så att jag hänger med. Och han fick se nu Baby Girl.

both

Edward: Jag hade hoppats på mer. Anders: Och du, tänkte du på det? Vi ska inte prata om slutet, men det fanns ju ett tillfälle. Slut, nu är det slut. Nej, då lägger vi på en extra scen hemma, hemma hos. Nej, det kunde ha slutat när hon sa det på kontoret. Där var ju slut. Edward: Ja, vi behövde inte den extra biten. Anders: Nej, vi får ju lägga den pusselbiten själva. Edward: Nej, men det här var inte, det här gjorde inte mig så lycklig heller om jag ska vara ärlig. Anders: Vad är det för betyg då? Vad är det för betyg från dig? Anders: Två. Edward: En tvåa. Anders: Och då får faktiskt, det är Harris Dickinson och hon den unga tjejen som gör att det blir mer än en etta för mig alltså. Edward: Wow. Anders: Men två, två tycker jag. Edward: Jag satt framåtlutad för jag ville så gärna bli provocerad. Jag ville ha mer spänning, jag ville ha större kast mellan saker och känslor. Så att nej, är det tre? Nej, den går nog ner på en 2,5 från mig. Det kommer inte upp i en trea. 2,5 från mig. Anders: Baby Girl. Edward: Älskar när du kallar mig för Baby Girl.

both

Edward: Det här tyckte jag var en av de knepigare filmer jag har sett att bilda en åsikt om för att det är så uppenbart ett konstverk detta med olika ambitioner att berätta saker för oss och beröra oss. Jag tycker ibland det känns lite för mycket som ett konstverk. Alltså jag, man känner att den är gjord utav en lettisk man utan humor. Anders: Vilket kan vara den bästa Limerick-starten jag hört någonsin. Edward: En lettisk man utan humor. Anders: Utan humor. Anders: Exakt det, det ljudet du gjorde där. Exakt så tycker jag denna filmen är.

both

Edward: Jag bara, ja, nej, det här var inte min kopp te. Så jag kommer att slänga mig ut på ett betyg och jag kommer att göra vissa människor ledsna. Till exempel de som var och såg filmen med mig som inte håller med mig. Men för mig var det här en, ja, två komma fem. Anders: Mm. Du gör då Gints Zilbalodis ganska ledsen med det här uttalandet. Edward: Ja, men han har ett så jävla bra år så han kan skita i vad jag tycker. Anders: Exakt. Nej, men jag ger den nog en stabil trea, eh, helt enkelt bara för att den har med en hund på en, på en båt och det räcker. Eh, det har inte Babygirl till exempel. Edward: Ett av dess många problem.

both

Edward: En av mina mest intressanta upplevelser i Los Angeles är när jag och min kompis Daniel är i LA och sitter på en restaurang och Nicole Kidman sitter vid bordet bredvid oss. Hon sitter avslappnad ute en kväll med sin man. Hon har på sig en tajt topp, ett par läderbyxor. Hon är så jävla sig själv och avslappnad. De käkar en middag. Nu ska de gå. Då sitter ett större bord på restaurangen där det sitter fyra stycken kritvithåriga män, alltså producenter i Hollywood uppenbarligen, och deras societetsfruar bredvid. När Nicole ställer sig upp för att gå, då ställer sig hela det här bordet upp. De här männen som alla antar jag då äger Paramount Pictures, de följer Nicole ut. Och de här fruarna då, de här eleganta fruarna med nylagt hår som tittar på den här yngre Nicole Kidman och de säger: 'Hello Nicole' och allt är så trevligt och så går Nicole i väg. Och glädjande för mig och Daniel att vi kan se när männen och Nicole går i väg och bara de här fruarna står kvar. Och fruarna väntar i tre sekunder tills alla är borta och sen så sätter sig fruarna ner och så säger de till varandra: 'Oh my god, Nicole's a mess'. Anders: Nej vad roligt. Det här är som skrivet för en comedy fan.

Edward

Edward: Slutligen för mig ska jag säga att jag hade en bok som pratade om blockbusters och då läste jag att Arnold Schwarzenegger fick hundrafemtio miljoner kronor för att göra den här filmen. Hundrafemtio miljoner kronor. Men hans karaktär har ju bara sjuhundra ord. Så det betyder att meningen Hasta la vista, baby kostade åttahundrasextiotusen kronor. Det tyckte jag var intressant. Anders: Det är fantastiskt trevligt.

both